Varför?

Du var inte min typ alls. Jag såg dig som en bra vän, men det var allt. Du förförde mig och vi hade en mysig stund tillsammans, men det var allt, var det jag kände då.

Vi pratade om allt, hade samma uppfattning och tankar om mycket. Vi sa samma saker samtidigt. Kommer du ihåg när vi sa: "Det är som att cykla?" :)

Du fortsatte att ta på mig och sa hur mycket du uppskattade mig som vän. Tillslut föll jag. Jag föll för ditt varma, vackra inre. Du hade allt jag ville ha på insidan av en man. Jag berättade för folk hur väl du behandlade mig, och hur snäll du var.

Vi fortsatte att ha sex, själva och tillsammans med andra killar. Vi tände på samma saker och samma typ av killar.

Folk frågade ofta om du och jag var ett par.
Jag svarade alltid att "Nej, vi är inte ett par, men vi har något."
En gång lämnade jag över till dig att svara och du svarade: "Ja, vi är ett par."
Sedan dess var det du och jag. Jag hade en pojkvän jag satte stort värde på, och som jag kunde prata med om allt! Någon som satte värde på mig och som var precis så som jag vill ha en man.

Jag sa ofta att jag tyckte om dig och du sa samma sak till mig. En natt när vi låg och pratade sa du att du älskade mig. Jag blev så glad och sa att jag älskade dig också. Att jag ofta tänkt orden, men aldrig uttalat dem. Vi sa båda att vi är restriktiva med de orden och det kändes genuint.

Vi hade allt! Alla sa att vi passade så bra tillsammans. Det tyckte jag också... Gud vad jag älskade den du var!

Jag började renovera och fixa mitt hus. Bjöd in dig att bo här med mig. Du skulle tänka över saken. Sen sa du att du tyckte att det skulle bli mysigt att flytta hit. Du vill ju bo på landet. Vi var och valde färg och tapeter till matsalen tillsammans. Jag var världens lyckligaste!

Plötsligt förändrades allt. Du började ljuga för mig. Sa att du skulle jobba, när du inte jobbade. Sa en massa andra saker, som jag fått bekräftat var lögner. Du svarade inte på mina sms, eller när jag ringde. Du stängde av telefonen, så jag inte kunde nå dig.

Hur kunde allt förändras så? Varför kunde du inte bara säga som det var? Allt var så onödiga lögner! De gjorde mig misstänksam. Hade du bara sagt som det var från början, hade vi sluppit en massa bråk. Då hade jag kunnat lita på dig och du hade fått din frihet.

Varför blev det så här?

Det kan inte vara för att jag var svartsjuk. Svartsjuka ligger inte för mig. Du fick knulla vem du ville, när du ville för mig. Det enda krav jag hade var att du var ärlig om det. Jag vet att du behöver knulla killar, och jag skulle aldrig ta ifrån dig det! Det vet du!

Det kan inte ha varit för att jag var oärlig. Jag har aldrig ljugit för dig. Inte ens en liten vit lögn. Jag sa alltid hur jag kände och vad jag ville. Jag frågade dig ofta hur du ville ha det, och vad du kände. Jag försökte hitta utvägar, så det kunde bli bra mellan oss, men jag lyckades inte. Mycket för att du sa en sak, men menade en annan.

Jag hade mycket hellre tagit 1000 svidande sanningar än 1 lögn!

Jag förstår inte varför du förändrades. Hjälp mig att förstå! Hjälp mig att komma över detta så jag kan gå vidare!

Folk säger att du bara hade mig för att träffa killar med. Är det sant? Om det var så hade det bara varit för dig att säga det. Då hade jag inte gjort så stor affär av vårt förhållande.

Älskade du mig någonsin?
Ville du någonsin flytta hit?
Vad var det som gjorde att allt förändrades?

Jag har många frågor, men inga svar. Har hört så mycket rykten om dig. Vill inte tro på dem, men din tystnad får mig att fundera, får mig att tro. Vore saker inte sanna är det väl bara att tala om sanningen istället?

Varför?